I en dom som föll i Malmö tingsrätt 2017-01-24 har det visat sig finnas ett kryphål för människosmuggling. Den Turkiska taxichauffören som smugglade de två Afghanerna från Kastrup över Öresundsbron till den svenska gränsstationen friades helt från åtalet som gällde människosmuggling. Då det blev en friande dom så kan vi nu bara utgå från att fler asylsökande kommer att använda taxi som väg in till Sverige.

Den åtalade Turkiska medborgaren Bekir som är skriven i Köpenhamn och arbetar som taxichaufför uppgav under förhör att han hade handlat i god tro när han plockade upp de två Aghanerna på Kastrups flygplats. Han frågade om resenärerna hade pass och vilket de ljög om. Han frågade även Afghanerna om de kunde betala för resan vilket de lovade.

Resan påbörjades och vid gränskontrollen visade det sig att de två resenärerna saknade pass. Vid gränsen sökte resenärerna asyl och Bekir blev anhållen för människosmuggling.

Domen som nu fallit i Malmö tingsrätt 2017-01-24 friar Bekir helt för människosmuggling på grund av att han helt saknade uppsåt.

Domen går att tolka som att om en taxichaufför frågar efter pass och resenärerna ljuger och att det sedan visar sig vid gränsstationen att pass/id-handlingar saknas så kommer taxichauffören att gå fri från människosmuggling.

Det innebär även att taxi är ett färdmedel som med stor sannolikhet kommer att utnyttjas av personer som vill ta sig till Sverige illegalt till en ekonomisk trygghet på bekostnad av de grundlurade svenska skattebetalarna. 

Sverige fortsätter under 2017 att ta emot ca 500 asylsökningar per vecka och Migrationsverket för ingen statistik på vart individerna söker asyl eller hur de tar sig in i landet. Vi kommer att återkomma i en artikel kring hur Sverige trots id/gränskontroller lyckas ta emot 2000 personer per månad. 

Domen i sin helhet : 

Mål typ/nr: Brottmål / B9592-16

Datum: 2017-01-24 

Domstol : MALMÖ

Beslut
Åtal som den tilltalade frikänns från

Människosmuggling, 20 kap 8 § 1 st utlänningslagen (2005:716)

Yrkanden

Åklagaren har framställt det yrkande som framgår av stämningsansökan, bilaga 1.

Bekir Ylian har med anledning av misstanke om brott som prövas genom denna dom varit frihetsberövad som anhållen i den omfattning som framgår av bifogade avräkningsunderlag.

Domskäl

Bekir Ylian har bestritt ansvar för brott. Han har förklarat att han inte hade uppsåt till att passagerarna i hans bil saknade rätt att resa in i Sverige.

Åklagaren har åberopat den skriftliga bevisning som anges i stämningsansökan. På Bekir Ylians begäran har det hållits vittnesförhör med Alipanah Ahmadi.

Genom den skriftliga bevisningen och de lämnade uppgifterna är följande omständigheter klarlagda. Bekir Ylian arbetar som taxichaufför i Köpenhamn. Vid två-tiden på natten till den 17 september 2016 ankom han med sin taxibil till gränskontrollen på Öresundsbron vid Lernacken. Som passagerare, i bilens baksäte, färdades Alipanah Ahmadi och ytterligare en man. Båda passagerarna var afganska medborgare. Vid kontrollen visade det sig att Alipanah Ahmadi och den andre passageraren saknade sådana handlingar som är nödvändiga för inresa till Sverige.

Alipanah Ahmadi och den andre passageraren har sökt asyl i Sverige.

Bekir Ylian har lämnat i huvudsak följande uppgifter. Han plockade upp passagerarna vid Kastrups flygplats. De hade varsin ryggsäck som bagage. Han utgick från att de hade kommit dit med flyg. Passagerarna bad att få bli körda till Malmö. Han frågade om de kunde betala för resan, vilket de sa att de kunde. Han var väl medveten om att det var en gränskontroll på Öresundsbron. Han berättade om det för passagerarna och frågade om de hade pass. De svarade att de hade sina pass i väskorna. Han hade inte någon anledning att misstro dem. Han skulle aldrig ha kört dem om han trodde att de inte hade pass.

Alipanah Ahmadi har i förhör uppgett bl.a. följande. Han och den andra passageraren åkte tunnelbana till flygplatsen. Där tog de en taxi för att åka till Sverige. Ingen av dem hade något pass. När taxichauffören frågade om de hade pass ljög de och sade att de hade det. Anledningen till det är att de förstod att föraren annars inte skulle ha kört dem.

Tingsrätten gör följande övervägande.

Av utredningen i målet framgår det att Bekir Ylian, genom att köra dem i sin bil, hjälpt två personer som saknade rätt till inresa att komma in i landet. Frågan är om Bekir Ylian vid gärningen haft uppsåt till att personerna saknade rätt till inresa. De uppgifter som Bekir Ylian lämnat har framstått som trovärdiga. Hans berättelse har inte motsagts av någon bevisning och fått stöd av det som Alipanah Ahmadi uppgett som vittne. Bekir Ylians uppgifter om händelseförloppet ska därmed läggas till grund för tingsrättens prövning av skuldfrågan.

Åklagaren har gjort gällande att Bekir Ylian handlat med likgiltighetsuppsåt.

Högsta domstolen har i ett avgörande den 14 juli 2016, i mål B 379-16, förtydligat innebörden av likgiltighetsuppsåt. Domstolen har i avgörandet anfört bl.a. följande.

Enligt rättspraxis tillämpas likgiltighetsuppsåt som en nedre gräns för uppsåt. Prövningen av om sådant uppsåt föreligger ska ske i två led. Först ska frågan ställas om gärnings-mannen var medveten om risken för effekten. Om den frågan besvaras jakande uppkommer den andra frågan, nämligen om gärningsmannen var likgiltig inför effekten. För den andra frågan har det ansetts vara avgörande huruvida – vid gärningstillfället – förverkligandet av effekten utgjorde ett relevant skäl för gärningsmannen att avstå från gärningen. Detta torde i allt väsentligt överensstämma med vad som i andra länder har avsetts med uttrycken att gärningsmannen ”funnit sig i att effekten förverkligas”, att han ”tagit med effekten på köpet” eller att han ”godtagit effekten”. Det fordras i allmänhet att risken för effekten enligt gärningsmannens föreställning var avsevärd. Samtidigt är insikt om att det förelåg en mycket hög sannolikhet för effekten normalt tillräcklig för att uppsåt ska anses föreligga. Det finns anledning att fästa särskilt avseende vid det som gör att en uppsåtlig gärning framstår som mer klandervärd än en gärning som begås av oaktsamhet. Från denna utgångspunkt måste det tillmätas avgörande betydelse vad gärningsmannen i gärnings-ögonblicket tror, i betydelsen utgår från eller antar, beträffande effekten. I allmänhet är det nämligen knappast möjligt för den enskilde att skilja mellan de fall där han är säker på att en effekt kommer att inträffa och fall där han inte är säker, men tror att den kommer att inträffa. Skillnaden har därför normalt inte någon betydelse för hur gärningsmannen kommer att handla. Det ter sig också befogat att säga att den som tror att en effekt ska inträda, och ändå utför handlingen, i allmänhet är åtminstone likgiltig till effekten. Och även det motsatta gäller; gärningsmannen kan normalt sett inte konstateras vara likgiltig till effekten om han utför handlingen i tron att den inte ska inträda. Vad gärningsmannen har trott om effekten kan sålunda ofta ge besked om huruvida han har varit likgiltig. I de fall då gärningsmannen har trott att effekten skulle förverkligas, och ändå handlat, har förverkli-gandet av effekten typiskt sett inte utgjort ett för gärningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen. Vad som nu har sagts tar sikte på likgiltighet inför en effekt. I princip kan det tillämpas också när frågan är om likgiltighet har förelegat med avseende på brottsförutsättningar som inte utgörs av effekter utan av gärningsomständigheter.

Enligt tingsrättens bedömning kan det hållas för visst att Bekir Ylian, när han först släppte in de två passagerarna i sin bil, insåg att det fanns en risk för att de saknade nödvändiga handlingar för att resa in i Sverige. Det finns emellertid inte något som talar för att han, efter det att passagerarna för honom uppgett att de hade pass, trodde att de ljög och därmed saknade för inresa till Sverige nödvändiga handlingar.

Tvärtom har utredningen inte visat på något som helst motiv för Bekir Ylian, som var en erfaren taxichaufför och väl medveten om gränskontrollen på bron, att ta med passagerare som saknade rätt till inresa. Bl.a. har han ju under sådana förhållanden löpt en uppenbar risk att inte få betalt för körningen.

Sammantaget är det tingsrättens bedömning att åklagaren inte styrkt att Bekir Ylian hade uppsåt till att hans två passagerare saknade rätt att resa in i Sverige. 

Åtalet ska alltså lämnas utan bifall.