Julafton är en fantastisk högtid och passa nu på att fira med barn, släkt och vänner. Skänk även en tanke åt alla som sitter ensamma på julafton och de hemlösa som saknar tak över huvudet eller de 65 miljoner människorna som är på flykt över hela världen. 

Vi har nu den sista veckan fått uppleva mord i direktsänd-tv i Turkiet, terrordåd i Tyskland , samt planerat avvärjt terrordåd i Australien och kapat plan från Libyen som tvingades ned på Malta. En sak är säker och det är att även om terroristerna försöker vinna genom att skrämmas så får vi aldrig låta oss skrämmas eller ändra vårt sätt att leva; för då har de vunnit. Vi går med stormsteg mot år 2017 ett år med en ny amerikansk president, men också terroristorganisationer som pressats bort från sina områden/kalifat som nu aktiverar sina sovande terroristceller över hela Europa.

Det finns en vackert dikt skriven av Viktor Rydberg som ursprungligen publicerades i Ny Illustrerad Tidning 1881. 

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. 

Alla sova i enslig gård 

djupt under midnattstimma. 

Månen vandrar sin tysta ban, 

snön lyser vit på fur och gran, 

snön lyser vit på taken. 

Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladgårdsdörr, 

grå mot den vita driva, 

tittar, som många vintrar förr, 

upp emot månens skiva, 

tittar mot skogen, där gran och fur 

drar kring gården sin dunkla mur, 

grubblar, fast ej det lär båta, 

över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår, 

skakar huvud och hätta — 

»nej, den gåtan är alltför svår, 

nej, jag gissar ej detta» — 

slår, som han plägar, inom kort 

slika spörjande tankar bort, 

går att ordna och pyssla, 

går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus, 

känner på alla låsen — 

korna drömma vid månens ljus 

sommardrömmar i båsen; 

glömsk av sele och pisk och töm 

Pålle i stallet har ock en dröm: 

krubban han lutar över 

fylls av doftande klöver; —
Går till stängslet för lamm och får, 

ser, hur de sova där inne; 

går till hönsen, där tuppen står 

stolt på sin högsta pinne; 

Karo i hundbots halm mår gott, 

vaknar och viftar svansen smått, 

Karo sin tomte känner, 

de äro gode vänner.
Tomten smyger sig sist att se 

husbondfolket det kära, 

länge och väl han märkt, att de 

hålla hans flit i ära; 

barnens kammar han sen på tå 

nalkas att se de söta små, 

ingen må det förtycka: 

det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son, 

ren genom många leder 

slumra som barn; men varifrån 

kommo de väl hit neder? 

Släkte följde på släkte snart, 

blomstrade, åldrades, gick — men vart? 

Gåtan, som icke låter 

gissa sig, kom så åter!
Tomten vandrar till ladans loft: 

där har han bo och fäste 

högt på skullen i höets doft, 

nära vid svalans näste; 

nu är väl svalans boning tom, 

men till våren med blad och blom 

kommer hon nog tillbaka, 

följd av sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om 

månget ett färdeminne, 

intet likväl om gåtan, som 

rör sig i tomtens sinne. 

Genom en springa i ladans vägg 

lyser månen på gubbens skägg, 

strimman på skägget blänker, 

tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all, 

livet där ute är fruset, 

blott från fjärran av forsens fall 

höres helt sakta bruset. 

Tomten lyssnar och, halvt i dröm, 

tycker sig höra tidens ström, 

undrar, varthän den skall fara, 

undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård, 

stjärnorna gnistra och glimma. 

Alla sova i enslig gård 

gott intill morgontimma. 

Månen sänker sin tysta ban, 

snön lyser vit på fur och gran, 

snön lyser vit på taken.  

Endast tomten är vaken.