HUR TÄNKTE FÖRSÄKRINGSKASSAN HÄR?
Mikael Andersson föddes utan vare sig ben eller armar. Läkarna bedömde att han inte var kapabel till egen försörjning eller att ta hand om sig själv och ansåg därför att ett liv på en institution var det enda alternativet för Mikael.
Men man kan lugnt påstå att Mikael Andersson inte delade deras uppfattning, för idag så driver han en framgångsrik föreläsningsverksamhet samtidigt som han tar hand om sina fyra barn.
Han har hittat kärleken, skapat familj och startat upp och driver numer ett företag mot alla odds, han lyckades med andra ord skaffa sig en värdig tillvaro med hjälp av sin fru, sin familj och den assistans som han fått och varit berättigad till hittills.
Men nu anser alltså inte försäkringskassan att tillreda mat och diska är grundläggande behov.
Mikael saknar ben och armar alltså borde det vara ganska uppenbart att han inte kan göra allt själv.
Hans fru gör mycket, hon har dessutom ett eget arbete att sköta. Men eftersom hon bistår med mycket av den hjälp som Mikael egentligen hade kunnat krävt av Försäkringskassan att få hjälp med så når inte Mikael upp till de 20 timmar som han behöver för att få hjälp av Försäkringskassan.
Konsekvensen: han förlorar all hjälp.
Så hur tänkte försäkringskassan egentligen?
Är det inte tacksamt med människor som försöker klara sig själva så gott de kan?
Mikael Andersson bidrar till samhället genom att arbeta och betala skatt, han är därför även berättigad till att nyttja det välfärdssystem som han själv bidrar till eller hur?
Nej, försäkringskassan väljer istället att TA ALL HJÄLP IFRÅN HONON.
Vilket är både omänskligt och dessutom borde vara olagligt om man nu bara utgår från de lagar och stadgar som finns.
Söker man efter detta på nätet så hittar man snabbt följande information :
“Avgörande för bedömningen av om en funktionshindrad person är berättigad till insatsen personlig assistans är att den enskilde behöver personlig hjälp för att klara sin hygien, för att klä sig eller klä av sig, för att inta måltider eller för att kommunicera med andra. Enligt lagens förarbeten (prop. 1992/93:159 s. 174 f.) skall insatsen vara förbehållen krävande eller i olika avseenden komplicerade fall. Personlig assistans bör dock alltid övervägas som ett alternativ för vuxna personer till att bo på institution. Ju större stödbehov i tid som föreligger, desto mer talar omständigheterna för att rätt till biträde av assistent föreligger. Enligt förarbetena till den lagändring som skedde den 1 juli 1996 (prop. 1995/96:146 s. 13) innebär klargörandet genom 9 a § LSS att det främst är personer med fysiska funktionshinder och med de mest omfattande hjälpbehoven som är berättigade till insatsen personlig assistans.”
Så vad kan vi på dissidenter konstatera?
-Jo, att Mikael saknar både ben och armar.
Vad finns mer att tillägga?
-Inget, för det finns egentligen ingen grund eller stöd för det beslut som försäkringskassan har tagit.
Mikael berättade för Aftonbladet att värsta scenariot skulle kunna bli att hans fru kanske måste söka annat jobb eftersom hon kommer få hjälpa honom med sådant han fick assistanshjälp med innan, vilket i sin tur skulle innebära att även han själv inte längre kan bedriva sin föreläsningsverksamhet och i värsta fall bli sjukskriven på heltid.
Vilket är bäst rent ekonomiskt undrar jag då?
Att han får den hjälp han får idag och därmed får han ett väldigt liv samt att både han och hans fru kan fortsätta arbeta utan avbrott, vilket även innebär att dom betalar in skatt och bidrar till samhället.
Eller att han blir sjukskriven resten av livet och inte får ett värdigt liv?
Ja, som sagt HUR TÄNKTE FÖRSÄKRINGSKASSAN HÄR?
Bild lånad från suddkludd.se
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16992319.ab
