Sajten Flashback har uppåt en miljon användare. Nästan alla som skriver är anonyma. Rätten till anonymitet är inskriven i sajtens regler och den som avslöjar en användares identitet blir avstängd. Men forumets databas med uppgifter om tusentals användare läckte ut.

Inget forum i Sverige är så till bredden fyllt av privata och känsliga uppgifter som Flashback. Politiska åsikter, sexuella preferenser, psykiska problem, självmordstankar, och naturligtvis också hat; det finns diskussioner om allting.

Den 9 februari  publicerade Aftonbladet namnen på flera användare på Flashback som skrivit hatiska eller rasistiska inlägg anonymt. De som avslöjades tillhörde knappast samhällets tyngsta makthavare. En tidigare miljöpartistisk lokalpolitiker i Landskrona. En jurist som jobbade åt Sverigedemokraterna i Bryssel. Samt sex andra, icke namngivna, bland annat en läkare och en skogshuggare.

Men det är inte bara några enstaka användare som har fått sin anonymitet röjd. Det rör sig om känsliga uppgifter till över 100 000 konton. Och det är inte Aftonbladet som äger informationen. De som kommit över uppgifterna är Researchgruppen, ett litet frilanskollektiv av skribenter och IT-kunniga personer där de tongivande haft en bakgrund i den autonoma extremvänstern.

LÄS ÄVEN: Därför publicerar vi reportaget om Researchgruppen
LÄS ÄVEN: Twitterdrev stoppade kritiskt reportage

I december 2013 låg gruppen även bakom att Expressen namngav flera personer som gjort hatiska kommentarer på sajten Avpixlat. Några av dem var förtroendevalda sverigedemokrater. I mars 2014 belönades Research­gruppen och Expressen med prestigefyllda Guldspaden och när Stora Journalistpriset delades ut var gruppen bland de nominerade.

Gruppen har även en koppling till den kommersiella researchtjänsten Piscatus, som har en heltäckande bevakning av Sveriges domstolar samt tusentals dokument och offentliga handlingar från bland annat kommuner, kyrkostift, landsting, högskolor och myndigheter.

Researchgruppen har på kort tid blivit en maktfaktor i media genom sina avancerade bearbetningar av användarkonton, e-postregister och databaser. Men vilka är de?

De enda som har granskat Researchgruppen är motståndare på den politiska högerkanten och en samling anonyma röster på Flashback. Rykten, halvsanningar men också rena fakta har blivit till en giftig soppa som ingen journalist har velat ta i. Men med hjälp av offentliga handlingar, kontrollerat källmaterial och deras egna avtryck på sociala medier går det att få en bild av gruppen och dess medlemmar.

Officiellt startade Researchgruppen hösten 2009. De beskrev sig som ”ett gäng researchers med syfte att hjälpa varandra att driva igenom lite tyngre journalistiska projekt. Vi arbetar mot all press, men tar inte så hutlöst betalt när kunden är sympatisk, eller i allmänhet förtjänar det”.

Researchgruppens grundare Martin Fredriksson och Mathias Wåg har aldrig gjort någon hemlighet av sin bakgrund i den våldsbejakande vänstern. Foto: Bertil Ericson, TT samt Researchgruppen

Bakom Researchgruppen står den ekonomiska föreningen Seppuku Media som grundats av Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Ayman Osman. Främst är det Fredrikssons och Wågs skapelse. De båda upphovsmännen har aldrig dolt sin bakgrund i extrema väns­terrörelser.

Men deras beskrivning av sin egen historia är ofta nedtonad. Som det står på gruppens hemsida: ”Vår gemensamma bakgrund hade vi i sociala rörelser och politiska projekt och har ofta arbetat ideellt för mindre tidningar och hemsidor.”

Mathias Wåg, född 1971, är äldst och kan beskrivas som en ideolog i sammanhanget. Han kallar sig själv för militant kommunist, är vältalig, beläst och har bland annat varit ansvarig utgivare för den anarkistiska tidningen Brand.

Sin bana som aktivist började han i miljörörelsen. I tonåren var han med om miljöaktioner och blev alltmer radikal. På 1990-talet var Mathias Wåg en av de drivande i Socialekologisk Aktion, ett radikalt nätverk av miljöaktivister, som bland annat utförde sabotage mot de stora trafikprojekten i Stockholmstrakten.

– Vi var med och spräckte Dennispaketet, säger han i dag.

1993 var Mathias Wåg med och grundade nätverket Afa, Antifascistisk aktion, som under många år var den militanta utomparlamentariska vänsterns starkaste fäste. Även om Afa ville störta det kapitalistiska samhällssystemet och ersätta det med ”ett stats- och klasslöst samhälle” som det står på hemsidan, var de framför allt aktivister och gatukämpar.

Bara under 1994 listade Aftonbladet 117 attentat av Afa, många av dem riktade mot andra mål än nazister. EU-kontor, polisstationer och banker fick lokaler vandaliserade med klotter, smörsyra, fönsterkrossning eller brandbomber. Året därpå blev Mathias Wåg dömd för olaga intrång när han tillsammans med runt 25 aktivister trängde sig förbi vakten in till Dagens Nyheters redaktion i en protest mot tidningens rapportering av den militanta vänsterns aktioner.

Mathias Wåg säger att han inte ångrar någonting från sin tid i Afa, men medger att det begicks misstag och våldet hade en baksida.

– Tar man till militansen som ett medel är det lätt att bli påverkad även på det privata planet, med machotendenser och sånt. På det sättet skiljer det sig inte från personer i exempelvis fotbollsfirmor. Det positiva är att vi var så effektinriktade, man pratade inte så mycket på ett moraliskt plan. Och hoten som vi drog på oss under Afa-tiden har gjort att jag inte är konflikträdd. Jag har levt med skyddad identitet i över 20 år nu.

Martin Fredriksson och Mathias Wåg har också varit aktiva i förbundet Allt åt alla, en revolutionär vänsterorganisation. 2012 arrangerades ”Överklas­safari” i Stockholms rikare förorter. Foto: Anders Wiklund, TT

Om Mathias Wåg är ideologen i Researchgruppen så är den nio år yngre Martin Fredriksson datasnillet och researchexperten.

Enligt sin cv har Martin Fredriksson kodat flera av den radikala vänsterns webbsajter och han medverkade till fildelningsajten The Pirate bays (DS anm: rättat till “The Pirate bays” 20 mars, först stod det felaktigt “Piratbyåns”) tillkomst. Under 2007 var han anställd som researcher på journalisten Robert Aschbergs program Insider och i dag sitter både han och Aschberg i researchtjänstens Piscatus AB:s styrelse.

På sina föreläsningar och i intervjuer gör den gänglige 34-åringen ett tillbakadraget intryck, men hans uttalanden och gärningar genom åren vittnar om en annan sida.

Som 17-åring, 1997, registrerade Martin Fredriksson hemsidan ”Hata-Staten” där han skrev och la ut bilder om den militanta vänsterns olika aktioner. Där fanns tips om hur man gör brandbomber, saboterar bensinmackar och beter sig när man blir gripen. I slutet av 1990-talet flyttade Fredriksson från hemstaden Västervik till Linköping, som efter millennieskiftet blev ett slags epicentrum för vänsteraktivism. Det var bråk med skinnskallar var och varannan helg.

Den 18 mars 2000 drabbade polis och aktivister samman under en husockupation i staden.  Tre av aktivisterna dömdes till fängelse för våldsamt upplopp, när de kastade sten och brandbomber mot polisen. (En av dem var Joel Bjurströmer Almgren – som i dag sitter i fängelse för att ha knivhuggit en nazist vid demonstrationen i Kärrtorp den 15 december 2013.)

Bara några timmar efter att ockupationen upplöstes, kastade någon in en brandbomb hos ett socialdemokratiskt kommunalråd som hade fört dialogen med ockupanterna. Han flydde ur huset med sin fru. Den 15 december år 2000 brann McDonalds vid infarten till Linköping ner till grunden.

I båda fall misstänkte polisen mordbrand med politiska företecken. För just McDonalds häktade de Martin Fredriksson, Joel Bjurströmer Almgren samt ytterligare en person misstänkta för mordbrand.

Att Martin Fredriksson tillhörde Linköpings autonoma vänster slog åklagaren snabbt fast. Som bevismaterial användes dels hans hemsida ”Hata-Staten” samt en intervju från TV4 Öst från den 29 augusti samma år, där Martin Fredriksson står som ett slags representant för stadens autonoma vänster. Reportern frågar honom om politiker i Linköping har anledning att oroa sig, och syftar på branden hos kommunalrådet:

”Vi ger oss inte på politiker personligt. Förutom (skratt) en incident kanske. Jag tycker väldigt synd om hans hustru som har en sån man som är socialdemokrat och går i spetsen för privatiseringar. Han som inte ens kan hålla sitt löfte i fem minuter så jag skiter fullständigt i ett litet grillparty hos honom.”

I husrannsakan hittade polisen dessutom ett mejl som beskriver hur man tillverkar en molotovcocktail och en ”adress- och namnlista på kommunalpolitiker med handskrivna tillägg med avseende på personnummer”. Åklagaren kunde dock inte binda någon av de häktade vid brottsplatsen och åtalet ogillades.

Under åren som följde hamnade Martin Fredriksson åter i rätten vid några tillfällen. I januari 2006 dömdes han för att ha misshandlat en nazist med batong och två andra gånger dömdes han för brott mot knivlagen.  De våldsamma åren i Afa beskriver Fredriksson själv som de bästa och de värsta på samma gång.

– Men man sitter där man sitter på grund av de erfarenheter man har dragit, säger han.

EXTRA MATERIAL: Hela intervjun med Martin Fredriksson

När Researchgruppen drog i gång sin verksamhet 2009 hade både Mathias Wåg och Martin Fredriksson lämnat Afa. Researchgruppen vill i dag i första hand ses som ett ”vanligt frilanskollektiv”. Men när P1-programmet Medierna efter Expressenavslöjandet frågade om gruppen ser sig själv som journalister eller aktivister svarar Martin Fredriksson:

– Jag skulle nog säga att några av oss har en fot i vardera rörelsen. Det har varit lite schizofrent ibland.

Mathias Wåg är än tydligare. I en diskussion på forumet socialism.nu i juni 2013 ger han en övergripande bild av hur Researchgruppen arbetar: ”Med Afa har vi redan en bra kontakt. Vi ringer varandra om det är ngt. Och Afa är bra på att skaffa egen info, där behöver vi sällan ge hjälp.”

Vidare skriver Wåg att Researchgruppen går på möten med flyktingaktivister, har byggt upp kontakter med hackernätverket Anonymous och har försett skånska aktivister ”med info vilka kontrajihadkretsen är”.

När ett – enligt uppgifter högerextremt – medborgargarde dök upp under Husbykravallerna i maj 2013 gick folk från Researchgruppen på ett ”koordinationsmöte för antifascister” och informerade om vilka personer som låg bakom medborgargardet.

De såg även till att informera utvalda personer i Djurgårdens och Hammarbys huligangrupperingar att det fanns folk i firmorna som ingick i medborgargardet.

När jag i dag läser upp inlägget för Mathias Wåg nickar han och säger att det är viktigt att behålla sitt kontaktnät med aktivistgrupper.

– Det är ju framför allt jag som har jobbat så. Alla i Researchgruppen kommer med olika saker till bordet och mitt bidrag är att ha de här informationskanalerna, säger han.

I Researchgruppens arbete ingår alltså en kontinuerlig och ömsesidig kontakt med militanta vänsteraktivister. De har också hållit workshops i research hos syndikalisterna i Göteborg: ”Hur kan aktivistgrupper använda journalistiska researchmetoder i sitt arbete.”

Både Martin Fredriksson och Mathias Wåg har under tiden för Researchgruppen varit aktiva medlemmar i förbundet Allt åt alla, en autonom revolutionär vänsterorganisation. Förbundet organiserade till exempel den så kallade Överklassafarin i början av 2012, där folk åkte på guidade bussturer i Stockholms finare förorter under parollen ”Odla ditt klasshat”. I ett TV4-reportage kan man se Martin Fredriksson som en av reseledarna.

Men förbundet Allt åt alla har också blivit listade som ”våldsbejakande extremister” av den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. En av orsakerna är deras stöd till våldsgrupper på vänsterkanten. Det blev tydligt under ”Projekt Eskil”, ett av de största tillslagen någonsin som polisen gjort mot vänsterextremister

Tidigt på morgonen den 19 november 2013 gick Nationella insatsstyrkan in i tretton bostäder, gjorde husrannsakan och grep tio personer knutna till Revolutionära Fronten. Insatsen syftade till att lösa ett 30-tal brott, i framför allt Mälardalen. Det rörde sig om flera fall av grov misshandel, försök till mordbrand, skadegörelse och hot. Sammanlagt fälldes tretton personer för olika brott. Sju av dem fick fängelse.

Det mest uppmärksammade brottet som motiverade räden var en ovanligt rå misshandel av två slovakiska gästarbetare som Revolutionära Fronten filmat, musiklagt och publicerat på nätet. I en scen ligger en ung man på marken, samtidigt som flera personer sparkar honom i huvudet och slår honom med en stol.

LÄS ÄVEN: Därför publicerar vi reportaget om Researchgruppen
LÄS ÄVEN: Twitterdrev stoppade kritiskt reportage

Offren visade sig vara en far och en son som kommit till Sverige för att arbeta på ett bygge vid Karolinska sjukhuset. De hade tagits för nazister när de av en slump passerade en demonstration av Svenskarnas Parti på sin väg hem från arbetet.

Trots de oerhört brutala våldsfilmer som Revolutionära Fronten publicerade, kritiserade Researchgruppens  Mathias Wåg polisens razzia. Han länkade till en artikel från förbundet Allt åt alla, där alltså både Wåg och Fredriksson var medlemmar.

Artikeln har rubriken ”Bejaka radikaliseringen! Om repressionen mot Revolutionära fronten”. Där framkom också att Förbundet Allt åt alla samlade in pengar till stöd ”för de gripna antifascisterna”. I slutet stod det skrivet: ”Vi kan inte buga oss fram till kommunismen. Bara kämpa oss dit.”

Mathias Wåg har på Twitter jämfört Researchgruppens verksamhet med DDR:s hemliga polis Stasi.

Mathias Wåg kan inte riktigt redogöra för stödet åt Revolutionära Fronten.

– Researchgruppen har inget med Revolutionära Fronten att göra och jag kan inte riktigt svara för Allt åt alla. Det är en egen organisation.

Att mobiliseringen för Revolutionära Fronten snuddar vid Researchgruppen framkommer även i polisens förundersökningar. När Joel Bjurströmer Almgren – Martin Fredrikssons kamrat från Linköpingstiden – greps misstänkt för mordförsök i december 2013 gick polisen igenom hans mobiltelefoner.

De hittade ett grupp-sms som Almgren hade skickat ut samma dag som ”Projekt Eskil” inleddes: ”I morgon är det möte om vad vi kan göra angående dagens tillslag. Viktigt folk kommer.”  Mötet skulle hållas på Kafé 44 – ett känt vänsterkafé på Södermalm – men en person svarade: ”Är det så smart att ha det på 44:an? Är det nåt ställe som snuten kommer ha ögonen på i dagarna så är det ju där.”

Bland mottagarna fanns en rad dömda vänsteraktivister från Afa och Revolutionära Fronten. Men där fanns också ledamoten i styrelsen för Seppuku Media: Ayman Osman. Han har utmärkt sig i sina Twitterflöden. Till en kvinnlig journalist riktade en Ayman Osman en bildserie av en naken kvinna som grafiskt illustrerade vad hon skulle göra med sin åsikt: köra upp den i underlivet.  Paradoxalt nog var det den typen av kommentarer hans kolleger i Researchgruppen lyfte fram i sin jakt på näthatare på Avpixlat och Flashback.

Men Ayman Osman vill inte svara på frågor. I stället satte han i gång det Twitterdrev som bidrog till att Fokus lät bli att publicera den här artikeln. Drevet gick ut på att uppgifterna i denna artikel var påhittade av högernationalistiska sajten Fria Tider (DS anm: För den som vill ta del av de källor som, utöver intervjuer, har använts som bakgrund till detta reportage så har Ola Sandstig, frilansjournalisten som har skrivit reportaget, lagt ut en komplett källförteckning på sin hemsida.)

Researchgruppens grundare har alltså fortsatt varit engagerade i den autonoma vänstern och har haft etablerade samarbeten med flera militanta organisationer.

Enligt regeringsrapporten Våldsbejakande extremism i Sverige från 2014 menar Säpo att den ”autonoma miljön utgör ett hot mot delar av det demokratiska systemets grundläggande funktioner”, i större utsträckning än högerextremister.

Trots att Researchgruppens kopplingar till den autonoma vänstern är kända har både Expressen och Aftonbladet behandlat dem som vilka frilansare om helst. De har inte bara använts som källor – det brukar betraktas som oproblematiskt att använda vilka källor som helst så länge materialet är sant och relevant – utan det har handlat om långtgående avlönade samarbeten.

I dag sitter Researchgruppen med unika register med hundratusentals poster om männi­skors politiska åsikter och privata tankar. En makt som Researchgruppen tydligt markerar i sina Twitterflöden. Eftersom man har journalistisk status omfattas deras person- och åsiktsregisteringar inte av personuppgiftslagen (PUL), och Datainspektionen kan ingenting göra.

Under våren 2013 ansökte till exempel moskén i Fittja om att få ha böneutrop i högtalare, vilket skapade protester. Researchgruppen twittrade: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skriver med personnummer.”

En person svarade: ”Får man fråga vad ni vill säga med det?”

Researchgruppen: ”Tänker att det är rätt uppenbart att jag skryter om vår övervakning av oliktänkande.”

Vad händer då vid nästa val 2018 om en person som i dag inte är politiskt aktiv ger sig in i politiken på valbar plats. Kommer aktivisterna i Researchgruppen att gå igenom sina register i jakt efter gamla synder?

– Det är inte helt omöjligt att vi kommer att göra, säger Mathias Wåg

Kommer ni att göra samma research på militanta vänsterpersoner, om de uttalat sig hatiskt eller slagit ner folk?

– Det är kanske inte vår uppgift att göra de granskningarna, säger Mathias Wåg.

Vad som inte framkommit ännu är att Researchgruppen inte har full kontroll över delar av sitt material. Datafiler har läckt ut och hamnat i andras händer. De innehåller uppgifter om folk som kommenterat anonymt. I fel händer skulle  de kunna förstöra livet för hundratals människor. Mathias Wåg medger att en sådan miss har inträffat.

Researchgruppen har i dag tillräckligt med data för att bygga upp ett gediget åsiktsregister. Men till skillnad från Afa och Revolutionära Fronten – som polisen kan gripa och lagföra – har Researchgruppen inte bara fritt spelrum utan även de etablerade mediernas välsignelse.

Inför nästa val kan de exempelvis tanka ner alla valsedlar i sin databas och se vilka som har gjort sig skyldiga till ”fel åsikter” eller ”fel parti”. Om den då 32-årige Svenne Svensson, på valbar plats någonstans i Svedala, har sagt något dumt på internet fem år tidigare kan Researchgruppen plocka fram det och se till att det blir publicerat.

FOTNOT: Researchgruppen har fler medlemmar än dem vi nämnt, men fokus har gällt grundarna och företrädarna för gruppen utåt. Martin Fredriksson säger i dag att han slutat på Researchgruppen. Ayman Osman sitter sedan den 18 mars 2014 inte längre i Seppuku Medias styrelse.

FOTNOT: För den som vill ta del av de källor som, utöver intervjuer, använts som bakgrund till reportaget om Researchgruppen: Ola Sandstig, frilansjournalisten som har skrivit reportaget, har lagt ut en komplett källförteckning på sin hemsida.