Många undrar över varför Sverige tycks ha blivit ett dårhus under åren där man mörkar signalement på utländska brottslingar och hänger ut svenskar med ”fel” åsikter, massimporterar asylsökare trots att inga jobb eller bostäder finns, tycker synd om kriminella och tror att man själv kan välja sin könstillhörighet. Hur kunde det blir så här? Vart tog det sunda förnuftet vägen? Är det något i vattnet som gjort folk sinnessjuka?

Nej, samtliga ovanstående punkter samt många därtill beror varken på slumpen eller på något i vattnet utan är resultatet av en kommunistisk strategi som tog sin början under 1920-talet hos de marxistiska filosoferna i Frankfurtskolan för social forskning, numera kort kallat Frankfurtskolan. De aktiva filosoferna inom skolan insåg att Karl Marx idé om arbetarklassens förenade kamp över gränserna och den väpnade revolutionen var en felaktig utgångspunkt, eftersom arbetarklassen hade fått det allt bättre ställt sedan Marx tid och inte alls var intresserade av revolution.

Således överlevde den så hatade kapitalismen och den västerländska civilisationen, vilket enligt Frankfurtskolan krävde nya strategier i syfte att uppnå målet: global kommunism. Man insåg att man måste underminera de fundament som den västerländska civilisationen bygger på: kristendomen, kärnfamiljen och tradition.

Dessa fundament ansågs vara grunden till ett starkt nationellt självförtroende vilket gör en kultur motståndskraft mot yttre påverkan. Kunde man uppluckra dessa genom kulturell förändring så skulle man förändra människors värderingar i riktning från dessa och försvaga den kulturella sammanhållningen, vilket skulle leda till att människor blir alltmer beroende av staten för trygghet i stället för av familj och släkt. Denna strategi förmedlades genom formulerandet av kritisk teori som i princip går ut på att kritisera allt som förknippas med de västerländska ländernas kulturarv. Känns ”normkritik”, som idag är ett modeord, igen?

Kritisk teori och andra inspirerade teorier såsom sociologi, feministisk teori, postkolonialism, socialkonstruktionism med mera fick starkt genomslag inom akademin under 1960-talet. Det gemensamma och underliggande budskapet i samtliga dessa teorier är vad Frankfurtskolan hade planerat: att kritisera den västerländska kulturens fundament och minska dess självförtroende.

Sådant som tidigare var sunt förnuft och vedertagen kunskap om människan, verkligheten och mänskligt beteende betraktades nu i stället som förlegat och ”farligt” då det kom att förknippas med rasbiologi och andra världskriget.
Nu sågs erkännandet av biologin och gener som del mänskliga naturen som något som per automatik leder till nationalism, krig och etnisk rensning. Således ignorerar man inom ovanstående vänsterteorier idag helt den biologiska sidan av människan och utgår ifrån att endast samhället påverkar vårt beteende. Skillnader mellan människor, könen eller samhällsklasser är enligt denna uppfattning således ett resultat av makt från en förtryckare (den privilegierade) mot någon utsatt (den förtryckta).

Med denna, högst bristfälliga, utgångspunkt kan man därför propagera för samhällsförändringar genom social ingenjörskonst från statligt håll. Medan naturvetenskaperna syftar till att beskriva verkligheten såsom den kan observeras så syftar samhällsvetenskaperna ofta i stället till att förändra verkligheten för att passa den politiska ideologin. Av denna anledningen är samhällsvetenskapliga utbildningar på universiteten ofta genomsyrade av kulturmarxistiska budskap iklätt fina ord som tolerans, medmänsklighet, normkritik, antirasism osv.

År 1968 utbröt en studentrevolution i Paris med kravaller och våldsamheter som följd, där de unga studenterna gjorde uppror mot det dåvarande etablissemanget och krävde förändringar. Studenterna var vänster och kommunister i olika grad och falanger: marxister, trotskyister, maoister etc. Studentrevolutionerna spred sig över västvärlden till bland annat USA, Tyskland och Sverige, även om de blev mest långvariga i Frankrike.

Den dåvarande marxistiska studenten i Tyskland Rudi Dutschke, starkt influerad av Frankfurtskolans teorier, formulerade strategin ”den långa marschen genom institutionerna”. Han insåg att väpnad revolution var meningslöst då statens våldsmonopol aldrig skulle kunna besegras med uppror.

I stället skulle man infiltrera samhällets institutioner och långsamt förändra dem från insidan: skolan, media, kulturen och staten. Målet var att på så vis förändra policys och lagstiftning och genomföra kulturell förändring från ovan genom att de institutioner med makt signalerar önskvärda värderingar om solidaritet, alla människors lika värde, sociala rättigheter och så vidare.

Aktivisten Saul Alinski skrev t.o.m. en bok, Rules for Radicals, med handfasta knep och strategier som skulle användas i syfte att uppnå målen: att steg för steg transformera kulturen och samhället i en kommunistisk riktning. Andra marxister ansåg att våld var enda lösningen, vilket gav upphov till Röda Armé-fraktionen, den ökända Baader-Meinhofligan som under kommande år gjorde sig skyldiga till en rad mord och terrorattentat.

Idag ser vi frukterna av den långa marschen genom institutionerna. Välfärdsstatens omfång har vuxit sig till en gigantisk byråkratisk och ineffektiv maskin, olika minoriteter har fått särrättigheter framför svenskar, rättsväsendet tycker synd om brottslingar men struntar i brottsoffer, massinvandring från tredje världen kallas för ”ansvar” och ”utmaningar”.

Svenska män utmålas som onda kvinnohatare och mycket mer. Alla dessa fenomen som går rakt emot etablerad kunskap och sunt förnuft är ett resultat av vad som beskrivits i denna artikel och kallas kulturmarxism.

Det är helt enkelt kommunism i en kulturell snarare än en ekonomisk skepnad. Idag har det gått så långt att i princip samtliga riksdagspartier delar samma marxistiska världsbild, utan att vara medvetna om det själva.

Men som alltid gäller regeln: skit in, skit ut. I sammanhanget betyder detta att om man bygger en ideologi på felaktiga premisser (att människans biologiska skillnader inte har någon som helst betydelse) så kommer resultatet av ideologin inte heller att bli särskilt bra, något som börjar bli allt svårare för etablissemanget att dölja.

Kulturmarxisterna vann kulturkriget medan kapitalismen vann det ekonomiska kriget, men efter drygt 60 års ohotad makt har sprickorna i den kulturmarxistiska fernissan börjat synas. De som på 1960-talet var i underläge mot etablissemanget ÄR idag själva etablissemanget och de kommer inte självmant ge upp sin makt över varken ordet eller den politiska makten. Det är därför vi ser ett så rabiat och uppskruvat tonläge idag mot Sverigedemokraterna, alternativ media och vem som helst som vågar utmana den rådande världsbilden.

Sverige har dessutom blivit världens mest sekulariserade land där få etniska svenskar är troende, vi har blivit ett av världens mest individualistiska länder där många lever för sitt egna nöjes skull och få känner stolthet över sitt land. Unga är rotlösa utan riktning i livet och gamla dör ensamma i sina lägenheter utan stöd från sina familjer.

De värderingar som låg till grund för att bygga upp Sverige är idag en bristvara och kunskapsnivån hos befolkningen sjunker för varje år man mäter skolresultaten i PISA. Således har Frankfurtskolans strategi lyckats extremt väl i Sverige, men lyckligtvis börjar människor inse att något är fel.

Man kan lura alla människor ibland, man kan till och med lura vissa människor hela tiden, men man kan inte lura alla människor hela tiden, sade Abraham Lincoln. Låt oss visa att han har rätt!

1 KOMMENTAR

  1. Tack för en fantastisk bra och intressant viktig text som var enormt berikande. En del var nytt för mig en del annat väldigt liknande mina egna tankegångar och det som jag flera ggr skrivit men inte lika välformulerat.

LÄMNA ETT SVAR