I förra artikeln skrev jag om grunderna till kulturmarxismen som idag genomsyrar hela etablissemanget från stat till utbildning och media. I denna del granskas journalisterna och hur deras bakgrund kan tänka påverka deras nyhetsrapportering.

”Den långa marschen genom institutionerna” som inleddes efter studentrevolterna 1968 har pågått sedan dess i såväl Sverige som i stora delar av västvärlden. Dåtidens unga marxister fick jobb som bland annat journalister där de fortsatte kampen på insidan av systemet de ville förändra och förstöra.

Drygt 50 år senare har de gjort karriär, skaffat sig stor makt och påverkat såväl hela mediesfären som befolkningen de producerar nyheter åt. Media kallas med rätta för den tredje statsmakten då deras syfte är att granska den politiska makten åt folket och gräva fram korruption och oegentligheter, men idag är såväl den politiska eliten som journalistkåren så pass lika varandra i sina värderingar att deras intressen har en stor överlappning.

Däremot skiljer sig journalistkåren stort från med folket i fråga om politiska värderingar, varför man har övergått till att i stället granska folket åt makten i stället för tvärtom.

Kent Asp på Göteborgs Universitet har undersökt den svenska journalistkåren för att se hur deras sammansättning ser ut eftersom detta har stor betydelse för demokratin och samhällsdebatten. Hans resultat från 2011 borde inte förvåna någon: svenska journalister, i synnerhet inom public service, står betydligt längre åt vänster än befolkningen som helhet. Medan folket över tid har flyttat sina politiska sympatier längre åt höger så har journalistkåren rört sig åt motsatt håll.

År 2011 sympatiserade inte mindre än hela 41% av journalisterna med Miljöpartiet, 15% med Vänsterpartiet och på delad tredjeplats kommer Socialdemokraterna och Moderaterna med 14% vardera. Inom public service är vänstervridningen ännu kraftigare: drygt 80% av journalisterna sympatiserade med Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet.

Miljöpartiet undkom medial granskning under lång tid men när skandalerna blev för stora tvingades media rapportera om dem. Hur det sedan gått för Miljöpartiet vet de flesta vid det här laget.

Asp undersökte även journalisternas sociala bakgrund och livsstilar. Undersökningen visade att de i högre utsträckning än befolkningen kommer från högutbildade familjer i storstäderna. De har även mer gemensamt med varandra än med befolkningen i fråga om livsstil och intressen. Även Institutet för Mediestudier har undersökt journalistkåren och deras val av bostadsområden. Man kunde hitta ett negativt samband mellan antalet utländska medborgare i ett område och antalet bosatta journalister, vilket innebär att ju mer mångkulturellt ett område är, desto färre journalister.

I Stockholm, som har flest journalister i Sverige, bor hela 10,4 journalister per 1000 invånare på Södermalm medan i Rinkeby-Kista finns endast 0,4 per 1000 invånare. Journalisterna håller sig alltså borta från den mångkultur de själva förespråkar, något som kallas för hyckleri på ren svenska.

Vad får journalistkårens homogenitet för konsekvenser för deras yrkesutövning? Public service slår sig på bröstet och kallar sig själva ”oberoende” då de inte är lever på reklamintäkter för sin verksamhet, vilket enligt dem själva ska göra att de inte har några dolda agendor eller utför sitt arbete i någon annans intressen.
Detta är antingen en ren lögn eller en naiv uppfattning. På en medieredaktion där kanske 80% ligger åt vänster i sina politiska uppfattningar kommer en viss kultur skapas, det är en grundläggande del av mänsklig gruppsykologi.

När nya medarbetare ska anställas kommer sannolikt dem med samma värderingar att föredras medan dem med avvikande värderingar antingen kommer frysas ut eller självmant flytta på sig då de inte känner sig hemma i gruppen. Över tid blir således redaktionen alltmer homogen och andra perspektiv än de ”självklara” får komma till tals vilket gör att endast ett perspektiv kommer förmedlas, det kulturmarxistiska.

Lägg därtill att journalistkåren kommer från privilegierade bakgrunder och huvudsakligen umgås med varandra än med Medelsvensson, vilket ytterligare avskärmar dem från folkets verklighet.

Kort sagt: journalisterna delar samma syn på världen, lever inte själva som de lär och är inte representativa för befolkningen. Därför är det inte underligt att deras nyhetsrapportering upplevs så verklighetsfrämmande och att de är så aggressiva mot dem som ifrågasätter (det kulturmarxistiska narrativet måste försvaras).

Hade de varit objektiva så hade alternativ media aldrig uppstått och nu är gammelmedia en döende bransch. Enligt den fria marknadens lagar har de nu två val: att anpassa sig efter marknadens önskemål eller inte göra någonting och försvinna.

Vi kan dock räkna med att man INTE kommer anpassa sig utan hantera konkurrensen från alternativ media genom att bli ännu mer aggressiv, hänga ut ännu fler personer som vågar ifrågasätta och komma på nya sätt att säkra sin överlevnad, vilket garanterat innebär statliga bidrag i någon form.

I grund och botten handlar det inte om annonsintäkter utan om att försvara det kulturmarxistiska narrativet: att mångkultur faktiskt ÄR bra, att massinvandring ÄR vårt ansvar, att det INTE finns några skillnader mellan könen, vita män ÄR onda (trots att de byggt upp landet) etc.

Dessa föreställningar är verklighetsfrämmande villfarelser och det börjar bli allt svårare för etablissemanget att undanhålla sanningen från folket, varför man måste ta till allt fulare metoder för att lögnen inte ska avslöjas. Det är sannerligen en tragikomisk dödskamp vi ser idag när människor har insett att gammelmedia tillhör det förgångna och det är viktigt att människor slutar tro på allt de läser och börjar tänka själva.

“Jag gick på Kommunisthögskolan i Göteborg på 70-talet. Alla var I stort sett kommunister. Det här påverkar ju givetvis. Det var ju ett lämmeltåg som gick rakt in när TV2 startade 1969 – och många utav dem är ju kvar och är chefer idag. Detta har haft betydelse.”
– Janne Josefsson, journalist

Källor:

Kent Asp  – Svenska Journalister 1989-2011 (länk)

Institutet för mediestudier: Där bor journalisterna (länk)

LÄMNA ETT SVAR